cirkuscil

För två kvällar sen så fick jag uppleva den vackraste typen av känsla. Kärlek.

Jag pratade med Alfons om hur viktigt det är att man säger till alla man älskar att man älskar dom. För plötsligt finns dom inte kvar i livet. 

"Tänk om du skulle säga att du hatade mig och andra elaka saker. Och så skulle jag typ bli överkörd och dö. Skulle inte du ångra att du sa dumma saker till mig då? Du vet, man vet aldrig när folk dör, man måste inte bli gammal och sjuk för att dö."

Alfons ögon fylldes med tårar och hans underläpp började skaka. Jag kramade om honom och gullade med honom. Han blir lite sur och säger argt. "Jag gråter inte, det bara kommer tårar"

För att vara Alfons är det otroligt sällan man får se denna typ av känslor, det är ju ganska typiskt för personer med autism, så när man får se detta så är det extra värdefullt. Sen är det ganska intressant att för honom är "gråta" när man typ gör sig illa eller inte får sin vilja igenom och gråter och tjuter. Men det är inte densamma som att bli rörd.